Kanf Keato´s blogg

Undrar varför det är så viktigt för barn i förskolan att lära sig dricka drinkar?

Det går inte en dag utan att dom dricker drinkar på förskolan. Iofs alkoholfria, men ändå.

Är det så vi ska skola in våra barn på drinkarnas bana?

I går såg jag en film där en man grät. Tårarna trillade ner för hans kinder. Vad det var för film mins jag inte, det är heller inte viktigt. Det jag tänkte på var: Hur gör han?

Jag menar jag kan inte ens gråta när jag är ledsen. Andra kan gråta på kommando eller när dom vill. Det är falska tårar, men ändå.

Är jag så känslomässigt störd att jag inte kan gråta? Det verkar inte bättre mina känslor för utlopp på andra sätt.

Jag kan vara arg, ledsen, glad, likgiltig m.m. Men oavsett vad är så gråter jag aldrig. Det är bara när jag kollar på film, lyckliga scener, som jag kan känna att ögon är på väg att tåras.

Ledsen blir man aldrig, för då är man vek. Och vek får man inte vara har jag lärt mig en gång i tiden. Det är fan så svårt att lära om.

Ibland går min ledsamhet över i ilska eller så stänger jag helt enkelt inne känslan (precis som jag har lärt mig). När jag ärg kan jag sparka och slå på allt möjligt. Ibland märker jag inte att jag har slagit så jag blöder. Det är inga problem.

Men att gråta en tår är fan omöjligt som det verkar.

Hur gör människor när dom gråter?
Är dom verkligen vekare än den som inte gråter?

(skrev det här natten mellan fredag och lördag, men då gick det inte att komma in på bloggen)


Den här kvällen hade jag sett framemot länge, redan innan jag visste att den skulle komma. Alltså jag visste att den här kvällen skulle komma, men jag visste bara inte när. Nu blev det visst lite många visste...

Hur som helst så åt jag gott. Men blev kvällen vad jag hade hoppats på? Nä, inte direkt. Jag hade kanske förstora förhoppningar på kvällen. Det är svårt men saker man har sett framemot, man hoppas på så mycket. Så man blir lite besviken även om det egentligen ha varit väldigt mysigt ikväll. Eller i alla fall roligt. Men vad beror det på att kvällen inte blev vad jag hade hoppats på?

Beror det på mig? Vad gjorde jag som jag inte borde ha gjort? Vad gjorde jag inte som jag borde ha gjort?

Näst kväll som blir så vill jag göra annorlunda. Jag får väl vänta någon vecka eller så på en till kväll. Kanske man får ta någon dag i stället. Just nu så känner jag att det finns mycket som hade blivit bättre om jag hade gjort annorlunda. Jag skulle ha varit gladare och trevligare. Men någonting hände under kvällen, det positiva stämning som jag hade inom om mig försvann. Vart tog den vägen och varför försvann den?

Frågan är bara om jag vågar göra annorlunda nästa gång. Jag önskar att jag gör det, men ibland låter jag bli att göra saker för att inte göra andra besviken. Men istället så blir jag missnöjd över mig själv och min val. Hoppas jag är stark nog nästa gång att våga göra på ett annat sätt.

Jag tror jag är en "smyg svensk". Vad menar jag med "smyg svensk"?

Jo, att om jag är utomlands så har jag inte problem med att vara svensk och att vara stolt över att jag är svensk. Men om jag hemma ( i Sverige) säger att jag är stolt över att vara svensk så får jag många sura blickar, och kommentarer som "är du rasist?". Och det som är lustigast av allt, det är att i dom flesta fall så är det svenskar som säger det.

Varför? Är dom så rädd själv att bli kallad rasist eller vad handlar det om?
Säger jag att jag trivs och är stolt över min hemstad och landskapet jag bor i, då blir folk intreserad och undrar vad som får mig att tycka så. Sedan kan jag berätta om allt fint som finns här och i närheten.

Men alla landskap har sina "pärlor" och fina ställen. Som andra tycker är minst lika fint som vad jag tycker om "mina" ställen. Alla landskap är en del av Sverige.

Så tydligen kan man vara stolt över visa delar av Sverige, bara man inte säger att man är stolt över Sverige.

För fy, tänk om vi skulle bli som dom flesta andra människor på vår jord och vara stolt över vårat land och våra arv osv.

Tänka vad skulle folk tycka då? Kanske att vi börjar bli som folk är mest.
För jag menar, vem tycker illa om en amerikan bara för att han eller hon är stolt över sitt land?

"Gyllene omslagspapper"

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5 åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen. Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, 'Den är till dig, Mamma.' Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten. 'Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?'

Hon hade tårar i sina ögon och sa, 'Men, Mamma,det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.' Mamman blev förkrossad.Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska. En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det
gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri. En
verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vännerna.Det finns inget mer värdefullare än detta.


Vänner är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger.

Igår frågade flickvännen mig om jag skulle göra något speciellt idag, jag svarade: nä, varför skulle jag det.
Sen frågade hon om vi skulle hitta på något speciellt. Då svarade jag vi kan väl spela spel (är spel tokig).

Sen kom kommentaren som fick mig att inse att jag hade svarat fel. Vi har faktiskt varit tillsammans i 6 månader imorgon. Då förstod jag att sånt är viktigt för henne, det visste jag iofs innan också.

Jag menar hur många är det som har koll på hur länge man har varit tillsammans med någon? Ok, om man är förlovad eller gift, då kan jag förstå det. Då kan man ju kolla i ringen i alla fall. Men jag varken det ena eller det andra, så jag är rätt chanslös att komma ihåg hur länge jag har varit i lag med henne.

Jag kommer ju inte ens ihåg när mina föräldrar, syskon eller så fyller år. Jaja, det är väl så enkelt så man tycker att olika saker är viktiga att komma ihåg.

Jag blir så less på att det gnälls och gnälls mest hela tiden. "Är e´ inte de´ ena så är e´ de´andra" sa flickan som blödde näsblod.

Jag menar det är så lätt att man fastnar i någon ond cirkel. Det det ena föder det andra. Börjar man gnälla så är det lätt att fastna i det.

Trackback verkar inte fungera för mig. Eller det är nog snarare jag som inte fungerar, som inte vet hur man ska göra. Är det någon som kan hjälpa mig att få det att fungera för mig också? Tacksam för hjälp...

Jag har hört så många som säger att det är skönt att gråta. Jag undrar hur gör man för att gråta?

Jag har gråtit en gång i hela mitt liv, ärliga tårar. Det är klart jag har gråtit låtsas tårar för att få som jag vill. T.ex. har jag gråtit för att inte bli utslängd eller dumpad av tjejen, bara för att ha någonstans att bo.

Men nu när jag inte behöver ha någon flickvän för att ha någonstans att bo och känner att jag vill gråta så kan jag inte. Arg och ledsen kan jag bli, tårögd kan jag också bli men sen är det stopp.

Det kommer inga tårar genom mina ögon, det blir stopp. "Riktiga män gråter inte" har jag lärt mig, men hur lär man om sig?

Jag blir sällan så där okontrollerat arg som jag blev tidigare. Fast arg det blir jag så klart. För att få bukt på min ilska så måste jag börja träna igen. Det är ett bra sätt för mig att tackla ilskan. Häromdagen blev jag arg, drämde näven i toalettrulls hållaren, inte så smart. Fick torka blod på lite här och där sedan. Helt otroligt dumt gjort.

Men nu inser jag att jag måste börja träna igen...

Det blir lite si och så med mitt bloggande. Har inte den tid jag vill, till mitt bloggande. Jag har inte tid och orka till så mycket annat heller som det känns.

Jag behöver tid till mig själv, så jag kan göra saker som jag mår bra av. Men nu verkar det som om jag aldrig kommer få den tiden igen. Eller det är klart någon dag kommer jag få den tiden igen, men som sagt just nu känns det jävligt avlägset.

Tänk om man kunde få lite lugn och ro på kvällarna och nätterna. Då skulle jag kunna göra sånt jag mår bra av. Drömmen vore att få en vecka, i alla fall en helg, där jag inte behövde bry mig om , eller tänka på något annat än mig själv.

Är så trött och less när det blir kväll så att om jag bara kunde så skulle jag sätta mig ner och gråta, så känns det. Den senaste tiden känns det inte som jag har något liv...