Kanf Keato´s blogg

I några dagar har jag känt flera olika känslor som börjar på O. Jag har känt mig oälskad, oönskad, ovälkommen, oattraktiv. Med andra ord så har jag alltså känt mig helt jävla värdelös. Värdelös som pappa, vän, pojkvän och allt annat som jag är.

Jag är tydligen inte värd bättre. Men det tycker jag, för hela tiden gör jag mitt bästa. Fast det räcker tydligen inte, för som någon sa så är jag en idiot och inte heller speciellt bra på att vara pappa heller.

Kan man kräva mer av mig än att jag gör mitt bästa? Tydligen...

Sitter och pluggar. I en av uppgifter så behöver jag skriva samma sak flera gånger, som några gånger tidigare så tänker jag "vad skönt det hade varit om man bara kunde kopiera och klistra in". Fast jag sitter och skriver på vanligt papper med en vanlig penna.

Är jag datastörd eller datanörd som saknar att man kan markera och sedan trycka Ctrl+C för att kopiera och sedan Ctrl+V för att klistra in. Eller är jag bara bekväm?

Är det fler än jag som ibland tänker "Det här borde jag blogga om" när ni ser, hör eller är med om någonting?

Är jag bloggstörd eller bloggnörd? Eller handlar det bara om mitt intresse för att skriva?

Hur ska man göra med känslor, och vad är känslor egentligen?

Det finns tusentals tips om det här med känslor, så många förslag på hur man ska göra och inte ska göra. Jag blir alldeles snurrig.

"Det är viktigt att du pratar om dina känslor"
Viktigt för vem? För mig eller någon annan? Jag lever inte i någon tv-serie med statister och manus. Jag lever i min verklighet. I min verklighet är det viktigaste att JAG FÅR BESTÄMMA NÄR jag vill prata om känslor och så är det viktigt att jag får bestämma med VEM jag vill prata med om min känslor, eller OM jag vill prata om mina känslor eller inte.

"Det är viktigt att du stannar i känslan"
Va fan är det för uttryck? Varför är det så viktigt att stanna i känslan? Jag vill bara känna glädje och att jag mår bra, någon annan känsla vill jag inte stanna i.

"Det är viktigt att ha det jobbig ibland så man vet när man har det bra"
Det verkar väldigt korkat tycket jag. Jag mår bättre av att må bra än att må dåligt. Det är ju lika logiskt som att säga "det är bra att krocka ibland så man vet att det inte är bra att krocka". Inte fan tänker jag "vad skönt att jag mår dåligt nu så jag vet när jag mår bra sedan". Ibland har jag otur när jag tänker, men jag är inte dum i huvudet.Jag vet ändå när jag är glad och mår bra, det behöver jag inte må dåligt för att veta.

Snälla alla ni som skickar e-mail, tänk på e-mail som ett samlag.

Sprid inget vidare som du själv inte vill ha...

E-mail är många gånger som en lättare könssjukdom, inget man vill ha med andra ord

Sitter här och funderar, jag har så mycket inom mig som behöver komma ut.
Men jag vet inte riktigt hur eller var jag ska få ur mig det.

Vill inte riktigt skriva allt, eller ens det viktigaste här. Varför inte?
Jo, risken är stor att jag kommer såra någon eller några, och det vill jag inte göra
Risken är också stor att jag oroar någon, och det vill jag inte heller.

Men jag ska nog komma på någon lösning...

I dag väntar hela världen på att premiärminister Hashim Thaci ska utropa Kosovo självständigt. Men albanerna har redan börjat fira.

Pavarsi, pavarsi - självständighet, självständighet, ropar de på gatorna.

Klockan tre kommer Kosovos självständighet att utropas.
Jag glädjs med dessa människor, tänk vilken känsla.

Måste också passa på att berömma dom svenska förband, och andra också så klart, som har varit där och gjort sitt jobb.

Har ni sett reklamen för en mikropizza där en son chattar med sina morsa?
Jag kollar sällan på tv, men nu har även jag sett den reklamen.

Är den reklamen bra eller dålig?

Den är väl egentligen bra, för nu får dom lite gratis reklam genom min blogg. Vilket är bra för dom, även om min blogg har få läsare så är det ju alltid någon som läser den.

Det lite sjuka i reklamen är att sonen inte verkar veta att det är morsan som han chattar med. Och hur stor kåk har dom när dom väljer att sköta snacket genom en chatt? Eller är dom så lata att dom inte årkar ropa eller gå och prata med varandra?

Vem vet, det kanske är så man pratar med varandra i den moderna familjen. I så fall vill jag aldrig bli modern.

Tänk, förr när jag var tonåring, då ringde man hem till folk eller drog ner på stan eller så för man visste alltid var det fanns folk.  Ringde man till någon så visste man att dom var hemma om dom svarade. Nu kan folk vara precis var som helst när dom svarar. Förut inleddes samtalen med: Läget? Vad gör du? men nu är det: Läget? Vad gör du? Var är du?

Fast roligast tyckte jag det var för ett par år sedan när jag hörde ett par tonårs killar snacka med varandra, den ena avslutade samtalet med: Vi ses på msn...

När jag var i den ålder visste jag inte vad chatt var för något, hade knappt hört talas om internet ännu mindre provat något som hade min internet att göra. Nu har dom till och med internet på förskolorna.

Man blir gammal och grå rätt fort i den här IT-världen som vi lever i...

Jag måste börja tänka om, för jag har fastnat i något snurr om att mitt liv är skit. Hur ska jag ändra på det?

Jag måste lufta fram det som är positivt utan lägga till några "men".
"Fake it til you make it" helt enkelt.

Nu ska jag göra en list på tio positiva saker i mitt liv.

10 positiva saker i mitt liv (utan rangordning)

Jag har:

• två underbara barn
• en helt otroligt underbar vän
• en otrolig flickvän (kan inte ha en bättre)
• någonstans att bo
• alltid något att äta hemma
• en bil (bil = frihet för mig)
• två föräldrar som är kanon
• en kropp som fungerar, hyfsat i alla fall
• en hjärna som fungerar, skapligt
• inte börjat använda alkohol och droger igen

...så jag har det bra egentligen

Undrar varför det är så viktigt för barn i förskolan att lära sig dricka drinkar?

Det går inte en dag utan att dom dricker drinkar på förskolan. Iofs alkoholfria, men ändå.

Är det så vi ska skola in våra barn på drinkarnas bana?

I går såg jag en film där en man grät. Tårarna trillade ner för hans kinder. Vad det var för film mins jag inte, det är heller inte viktigt. Det jag tänkte på var: Hur gör han?

Jag menar jag kan inte ens gråta när jag är ledsen. Andra kan gråta på kommando eller när dom vill. Det är falska tårar, men ändå.

Är jag så känslomässigt störd att jag inte kan gråta? Det verkar inte bättre mina känslor för utlopp på andra sätt.

Jag kan vara arg, ledsen, glad, likgiltig m.m. Men oavsett vad är så gråter jag aldrig. Det är bara när jag kollar på film, lyckliga scener, som jag kan känna att ögon är på väg att tåras.

Ledsen blir man aldrig, för då är man vek. Och vek får man inte vara har jag lärt mig en gång i tiden. Det är fan så svårt att lära om.

Ibland går min ledsamhet över i ilska eller så stänger jag helt enkelt inne känslan (precis som jag har lärt mig). När jag ärg kan jag sparka och slå på allt möjligt. Ibland märker jag inte att jag har slagit så jag blöder. Det är inga problem.

Men att gråta en tår är fan omöjligt som det verkar.

Hur gör människor när dom gråter?
Är dom verkligen vekare än den som inte gråter?

(skrev det här natten mellan fredag och lördag, men då gick det inte att komma in på bloggen)


Den här kvällen hade jag sett framemot länge, redan innan jag visste att den skulle komma. Alltså jag visste att den här kvällen skulle komma, men jag visste bara inte när. Nu blev det visst lite många visste...

Hur som helst så åt jag gott. Men blev kvällen vad jag hade hoppats på? Nä, inte direkt. Jag hade kanske förstora förhoppningar på kvällen. Det är svårt men saker man har sett framemot, man hoppas på så mycket. Så man blir lite besviken även om det egentligen ha varit väldigt mysigt ikväll. Eller i alla fall roligt. Men vad beror det på att kvällen inte blev vad jag hade hoppats på?

Beror det på mig? Vad gjorde jag som jag inte borde ha gjort? Vad gjorde jag inte som jag borde ha gjort?

Näst kväll som blir så vill jag göra annorlunda. Jag får väl vänta någon vecka eller så på en till kväll. Kanske man får ta någon dag i stället. Just nu så känner jag att det finns mycket som hade blivit bättre om jag hade gjort annorlunda. Jag skulle ha varit gladare och trevligare. Men någonting hände under kvällen, det positiva stämning som jag hade inom om mig försvann. Vart tog den vägen och varför försvann den?

Frågan är bara om jag vågar göra annorlunda nästa gång. Jag önskar att jag gör det, men ibland låter jag bli att göra saker för att inte göra andra besviken. Men istället så blir jag missnöjd över mig själv och min val. Hoppas jag är stark nog nästa gång att våga göra på ett annat sätt.

Jag tror jag är en "smyg svensk". Vad menar jag med "smyg svensk"?

Jo, att om jag är utomlands så har jag inte problem med att vara svensk och att vara stolt över att jag är svensk. Men om jag hemma ( i Sverige) säger att jag är stolt över att vara svensk så får jag många sura blickar, och kommentarer som "är du rasist?". Och det som är lustigast av allt, det är att i dom flesta fall så är det svenskar som säger det.

Varför? Är dom så rädd själv att bli kallad rasist eller vad handlar det om?
Säger jag att jag trivs och är stolt över min hemstad och landskapet jag bor i, då blir folk intreserad och undrar vad som får mig att tycka så. Sedan kan jag berätta om allt fint som finns här och i närheten.

Men alla landskap har sina "pärlor" och fina ställen. Som andra tycker är minst lika fint som vad jag tycker om "mina" ställen. Alla landskap är en del av Sverige.

Så tydligen kan man vara stolt över visa delar av Sverige, bara man inte säger att man är stolt över Sverige.

För fy, tänk om vi skulle bli som dom flesta andra människor på vår jord och vara stolt över vårat land och våra arv osv.

Tänka vad skulle folk tycka då? Kanske att vi börjar bli som folk är mest.
För jag menar, vem tycker illa om en amerikan bara för att han eller hon är stolt över sitt land?

"Gyllene omslagspapper"

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5 åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper. Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen. Hursomhelst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, 'Den är till dig, Mamma.' Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten. 'Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?'

Hon hade tårar i sina ögon och sa, 'Men, Mamma,det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full.' Mamman blev förkrossad.Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska. En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det
gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri. En
verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen, vännerna.Det finns inget mer värdefullare än detta.


Vänner är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger.

Igår frågade flickvännen mig om jag skulle göra något speciellt idag, jag svarade: nä, varför skulle jag det.
Sen frågade hon om vi skulle hitta på något speciellt. Då svarade jag vi kan väl spela spel (är spel tokig).

Sen kom kommentaren som fick mig att inse att jag hade svarat fel. Vi har faktiskt varit tillsammans i 6 månader imorgon. Då förstod jag att sånt är viktigt för henne, det visste jag iofs innan också.

Jag menar hur många är det som har koll på hur länge man har varit tillsammans med någon? Ok, om man är förlovad eller gift, då kan jag förstå det. Då kan man ju kolla i ringen i alla fall. Men jag varken det ena eller det andra, så jag är rätt chanslös att komma ihåg hur länge jag har varit i lag med henne.

Jag kommer ju inte ens ihåg när mina föräldrar, syskon eller så fyller år. Jaja, det är väl så enkelt så man tycker att olika saker är viktiga att komma ihåg.

Jag blir så less på att det gnälls och gnälls mest hela tiden. "Är e´ inte de´ ena så är e´ de´andra" sa flickan som blödde näsblod.

Jag menar det är så lätt att man fastnar i någon ond cirkel. Det det ena föder det andra. Börjar man gnälla så är det lätt att fastna i det.

Trackback verkar inte fungera för mig. Eller det är nog snarare jag som inte fungerar, som inte vet hur man ska göra. Är det någon som kan hjälpa mig att få det att fungera för mig också? Tacksam för hjälp...